•••••



Att hålla mig över ytan

För ett par nätter sedan kändes allt väldigt tungt. 
Jag insåg att jag tappat bort mig själv, någonstans bland spillrorna av mitt välmående jag. 
Livet har blivit att vandra på ett minfält. 
När som helst går jag sönder, ständigt fokus på att hålla ihop. 
Djupa andetag, kontrollbeteenden och trygga val.
Utan förvarning blåser jag upp, exploderar, bryter ihop, imploderar. 
Och bara skärvor blir kvar. 
Det finns inget utrymme för spontanitet om en hela tiden är nära bristningsgränsen.
 
Jag får existensiell ångest av att tänka på mig själv som annat än trasig.
Jag är ingenting. Kan ingenting. Försummar allt. 
Mina strategier för att inte sjunka helt har förlorat mig nästan alla mina vänner. 
Det är sorgligt. 
 
Jag håller mig så uppbokad att ingen energi finns kvar.
Visa mig duglig, vara bra, prestera. Självständig, tillräcklig, "jag förstår inte hur du pallar". 
 
Axel torkade mina tårar och sa att jag måste komma på vad jag tycker är kul, vad jag blir glad av. Att jag är speciell på det sättet att jag aktivt måste se till att jag stannar upp och varvar ner.
Jag tänkte i flera dagar och sedan gjorde jag en planering. 
 
Överlevnadsstrategi
- Yoga. Minst 1, högst 3, gånger per vecka. 
- Träffa vänner 2 gånger per vecka.
- Ta mig tid att varva ner en gång om dagen. Tända ljus, dricka te, myskläder. 
- Säg inte alltid ja när folk ber om tjänster. 
- Ta vara på de luckor som finns. Gå i första hand inte ärenden, ta istället en kaffe och läs. 
- Känns det tungt så ta en promenad eller skriv dikter om känslorna. 

 (Glömde bort det att skriva det viktigaste: 
återinför MATSCHEMA) 

Mitt liv just nu: