Sommaridyllen

Jag fick panik för en dryg vecka sedan när jag insåg att jag börjar på komvux den 11 augusti (fett oskönt). Då bestämde jag och axel oss för att carpa resten av sommaren och hänga på landet fram till Way Out West (ses vi där?)!! Vi har båda två landställe vid Vätö, utanför Norrtälje så nu lever vi sommaridyllen här med massa kompisar. 









*OBS; skrivet i en svag stund*

Ibland blir jag så less på mig själv. Alltså, visst mår jag mycket bättre och allt flyter på lättare nu för tiden. Det är bara hela grejen att jag trodde att i och med att min ätstörning avklarades, skulle jag inte längre må dåligt. Jag väntade mig guld, solrosor och never ending lyckorus på andra sidan. Så fungerar det inte, och det har jag alltid vetat men halvt blundat för. På grund av det blir jag så uppgiven och så trött när jag faktiskt hamnar i en svacka. 
Jag känner mig misslyckad. Som någonting trasigt, något som inte går att reparera. Hur mycket jag än limmas, tejpas, lagas så kommer jag inte bli hel, ren, fungerande igen.  
Jag fucking bryter ihop en gång i veckan. Lägger mig ner på marken, gråter som en förvuxen bebis, stänger av mig själv, skriker åt axel att han borde göra slut med mig för han förtjänar någon bättre. 
Vad som helst kan trigga igång mitt inre självhat. Att ha på mig bikini, att testa ett plagg i för liten storlek, att en tävlingsinriktad sexåring tycker att jag är en dålig målvakt. 
Jag är en tickande bomb och min högsta rädsla är att mina nära ska känna att jag inte är värd mödan. 

Söndags

I söndags kom hängde jag med Albin, Valle och deras mamma Sara. Vi köpte med oss pizza och promenerade på Reimersholme. Ändå en bra grej att en kan äta vad som är rätt i sammanhanget, utan problem. 
Vet inte varför jag bloggar om det här. De är så jävla fina bara.